Att klara av det.

Ibland är allt jag kan göra att försöka låta bli att tänka på det. Låtsas som om det aldrig hänt. Genom distraktioner som DVD, deckare eller TV och koncentration på mitt arbete kan jag komma undan, ett litet tag. Till en viss del i alla fall.

Tom Odell - Heal

Take my mind
and take my pain
like an empty bottle takes the rain
and heal, heal, heal, heal

Den osynlige narcissisten.

Få kan se de personlighetssstörda individerna i sin omgivning. Att sakna empatisk förmåga, eller att till och med vara utan samvete, måste väl betyda att man är kriminell och antagligen redan sitter i fängelse. Eller intagen någonstans i alla fall. 

Rufus Wainwright : Sonnet 29 (Shakespeare)

För tre år sedan

Skrevs 19 augusti 2012

När jag står på en stol i Tores rum kan jag se över till Karins lägenhet. Hans rum hos mig är som en grotta; han ville ha det mörkblått och det lilla fönstret sitter högt i taknischen. Nu är det nästan midnatt och jag har släckt i rummet för att lättare se ut. Det är nog den tionde gången på några timmar jag kliver upp för att se ut genom fönstret, det lyser i

Lex Maria

I februari 2010 fick jag veta att lex-Maria utredningen var klar. Jag blev bestört över att jag inte fått lämna in en redogörelse med mina synpunkter. En endas gång efter Tores död hade Henrik nämnt att vi hade rätt att bli hörda i utredningen, så jag hade väntat på att få höra av den

Beck - I´ll Be your Mirror (The Velvet Underground cover)

I'll be your mirror / Reflect what you are, in case you don't know /I'll be the wind, the rain and the sunset /The light on your door to show that you're home

Brevet

I maj 2010 skickade jag ett brev till Henrik efter att ha försökt smälta journalanteckningarna. Dels var det tydligt att Henrik tidigt körde fast i behandlingen av Tore, vilket jag är säker på den täta kontakten med Karin bidrog till. Och dels framgick Henriks eget svart-vita tänkande och skrämmande inkompetens att förstå Tores situation. Dessutom, eftersom Tores mor i anteckningarna gavs en bild av att

Karin tar sig an Ragnar

Kort tid efter Tores död intensifierar Karin sitt manipulativa inflytande över Ragnar. Hon vill att han ska bära skulden för Tores död vilket lindas in i plattityder om att han inte ska känna någon skuld - men det underliggande budskapet är att han ska se sig själv som katalysator för Tores agerande den sista dagen. Hon får psykologen på BUP att anamma det synsättet och lägga skuld på Ragnar de få gånger de ses. Ragnar är lurad till att träffa psykologen för att bearbeta sin brors död. Men det Henrik förmedlar är motsatsen till stöd.

Vivaldi: Nisi Dominus, IV. Cum Dederit

Censurering del 3.

I april 2010 får jag journalanteckningarna från BUP och upprörs av censureringarna, fyra blaffor av svart tusch. Både psykolog Henrik och enhetschef Linda vill ge sken av att det handlar om att skydda tredje part och egentligen inte

Min mor

Mamma sätter sig gråtande på min sängkant när jag är 5 och söker tröst när pappa inte kommer hem, det är så jag minns det. Jag ska finnas där för henne. När jag hör henne gråta i köket kommer jag upp från sängen i pyjamas, det är alldeles svart ute, för att visa att jag finns, finns till för henne. Det är jag som ser när hon blir sårad och ska vara det stöd pappa inte är. Den inkännande och medlidande.

Inkompetens

Skrevs 2011.

Ett fåtal gånger efter min sons död träffade jag hans psykolog. Det var innan jag fått del av journalanteckningarna (egentligen blir det fel att kalla det journalanteckningar då allt skrevs in efter Tores död).
Vid ett av samtalen med Henrik utbrast han ' Tore trivdes ju bäst framför datorn' i glättig ton. Jag minns att jag med en gång började gråta hejdlöst. Som en blixt stog det klart för

Lacrima

Skrevs för cirka fem år sedan.

Det kan gå en dag utan att jag gråter. Det förekommer, nångång i månaden eller så. Men vanligen, det jag vant mig vid, är den plötsliga låsningen i svalget och

Provokation (skrivet för flera år sedan).

Jag är en provokation.
Det har jag känt av hos flera. Inte så mycket för dem utan barn - de saknar förutsättningar att förstå vad jag går igenom. Ofta vet de om det själva och det är inget problem. Men att jag skulle vara en stor provokation för andra föräldrar var jag inte beredd på. Den dömande attityden. Ibland nästan helt tyst, men kännbar. Andra gånger så öppet framkastad att jag vacklar.

Först fattade jag inte, det tog ett tag. Efterhand insåg jag naturligtvis hur hotfull jag var för deras verklighet. Ett barn tar sitt liv. Kaos.
Det som inte kan och får hända, det otänkbara, så fruktansvärt att det inte finns ord för det. Faktiskt inte. Då är det ju en tröst för dem att det aldrig skulle kunna hända i deras värld. I deras verklighet blir allt bra när man väljer det rätta. Och bara att det finns ett tydligt rätt och ett fel i varje valsituation är ju underbart ; då går det ju välja det ena ... så blir allt bra. Men gör man fel så blir det fel. Så enkelt är det. Så skönt.

Alltså har man en viss kontroll över tillvaron. Jaja, naturligtvis inte total kontroll, men tillräcklig, helt tillräcklig. Jag tror de ser det så. Med andra ord finns det en enkel förklaring. Något jag, hans mor eller storebror gjorde fel. Något vi borde gjort, som vi missade, och om vi bara hade gjort det där rätta så hade det aldrig hänt.
De lägger skuld på mig.
Vad annat kan de göra?

Att se det på något annat sätt skulle innebära att deras föreställning om sin makt att styra livet ifrågasattes. Det finns alltid någon att skylla på om det går åt helvete, annars vore ju livet orättvist. I vilket fall, det skulle aldrig kunna hända i deras värld. Förstås. Lite koll har man ju.

Tore maj 2005

Att missförstå sitt uppdrag.

På mig verkar det som psykologer ser som sin huvudsakliga uppgift att sätta diagnoser, och få klienten att "må bättre". Egentligen tror jag de saknar kompetens att bedriva ett seriöst terapeutiskt arbete. Kanske beror det på att de själva inte

Vanmakt och okunskap

Jag räknade aldrig med att Henrik skulle genomskåda Karins sanna natur. Få psykologer eller psykiatriker har den kompetensen. Däremot trodde jag Tore skulle få terapeutiskt stöd. Jag tog för givet att hjälp till självreflektion och

Bort från livet. Den narcissistiska moderns väg mot totalt herravälde.

Ragnar och Stoffe tar hjälp av Fredrik, Tores bästa vän, när de i hans rum försöker övertyga Tore om att följa med till Kristianstad-dagarna. En bit att åka tåg men de kan alla vara tillsammans och de blir fler, han kommer inte bli lämnad ensam någon gång, det kan bli kul. Tore är till en början tveksam, men efter en stunds övertalning verkar Tore kanske kunna tänka sig att följa med. Vilket genombrott det skulle vara, när han nu knappt vågat sig utanför dörren på månader.

Kom tillbaks till mig

Tore, vad jag saknar dig. Du fattas mig.
Kärleken till ens barn är total, det skulle du själv förstått längre fram.
Nästan som en del av en själv, en förlängning ut i världen med ett eget liv. Det gör en sårbar. När du for illa gjorde det

Inkompetens II

När jag försöker läsa "journalanteckningarna" som Henrik skrivit blir det obehagligt på många sätt, oftast orkar jag bara med det en kort stund. Givetvis blir jag starkt berörd över hur utsatt och övergiven min son var, helt säker på sin egen otillräcklighet och utan tillförsikt inför framtiden. Han var övertygad om att ingen hjälp fanns att få, och tror inte på andras goda intentioner. Det verkar som Tore ser sig som helt hänvisad till att själv klara upp sin situation. Så det var det han gjorde.

Skuld

Upprepade gånger har folk sagt till mig -'Det var inte ditt fel'. De vill mig nog väl, det förstår jag. Tanken är att skuldkänslor ska bort för att det är en negativ känsla, en självanklagelse utan mening och nytta. Det är i alla fall så

Inför begravningen.

Den präst som skulle hålla Tores begravningsgudstjänst satte upp en tid för ett möte med oss båda föräldrar. Karin hade fått prästen rekommenderad av sin morbror och varit i kontakt med honom, hon var den som gjorde tidsöverenskommelsen. Till mig säger hon att hon inte än bestämt sig om han som ska få ansvaret, vidare säger Karin att det inte är någon mening att jag följer med eftersom det

Bara citat

Denna gång ger jag bara några citat ur "Ficktjuven på nudistlägret" av Ben Furman och Tapani Ahola. En alldeles utmärkt liten bok som borde läsas av alla självgoda

Att vara barn till en narcissistisk förälder; en uppväxt i skam.

Gästinlägg av Ragnar. Skrevs 2014.

Jag läste nyligen en bok som förde upp obehagliga minnen hos mig, minnen jag faktiskt förträngt. I ett av dessa minnen är jag 5-6 år och vår familj är på middag hos några släktingar eller vänner till mina föräldrar. På något sätt har jag gjort bort mig på under middagen, sagt något som inte gillades, förväntades av Karin. När jag senare sitter och leker med de andra barnen kommer Karin och tar mig hårt i armen och drar i väg mig till ett avskilt rum. Vad har jag nu gjort? Hon stänger dörren, håller hårt i mina armar och ruskar om mig och stirrar argsint på mig. - “Du måste behärska dig för guds skull” väser hon ilsket. Hon skriker att jag borde skämmas. Jag gråter och vill ta mig loss, fly därifrån, men jag är som förstenad. - “Att du aldrig kan lära dig”. Örfilen träffar mig rakt över ansiktet.

Kropp

(Skrevs för tre år sedan).
När jag kommer in i bårhuset ligger en tunn pojkkropp insvept i något tjockt täcke. Ett tillknycklat ansikte syns med öppna blint stirrande ögon, en bit blond kalufs sticker fram. Svepningen går tätt kring huvudet.

The Adventure of Grief: Dr Geoff Warburton

Vid min sons grav.

Tore skulle ha fyllt 21 år idag. Det känns mer angeläget att komma till hans grav på födelsedagen den 9 juni än det datum han dog i augusti 2009. Varje födelsedag har jag åkt till hans grav, på hans dödsdag har jag däremot inte varit där varje gång. Jag besöker

Meningen med livet. Del 1.

Vill du veta meningen med livet? Är du verkligen säker, helt säker? Tänk om meningen med livet inte alls är den du hoppas på eller förväntar dig. Det kanske visar sig att du inte alls lever som du borde, fast du är nöjd med tillvaron. Du trodde att meningen med livet var att

Tore säger.

Hon börjar prata om Tores olycka och jag tänker uppretat att sierskan mittemot mig inte kan se något alls. Noll koll helt enkelt. Jag vet ju att han klättrade över staketet och la sig över rälsen precis när tåget skulle komma. Han ramlade inte, han råkade inte plötsligt ut för något. Jag säger surt att